2010-06-15

5.3 mils promenad



Vad börjar man med i Washington om inte med att gå till monumenten och fota allt man ser?

Det gjorde jag. Det var 28 grader varmt och jag tänkte inte på solkräm. Jag är jätteröd. Men se bara vad jag fick för mödan:


Först Key Bridge.

Och bortom den ligger Georgetown University med sina fina torn.

Där borta ser vi Washingtonmonumentet.. Dit ska vi.

Går via Georgetown. Så här börjar det.


Otroligt vackra hus. Jag hade ingen aning om att Washington kunde se ut så här, men det är tydligen särskilt för stadsdelen Georgetown.


I den här vackra gallerian hittade jag världens vackraste klänning, som även blev mitt första designerplagg i genren. Hrrm.. ja men vad gör man när man hittar den perfekta? Passar lika bra på stranden som på kvällen, fest som på stan.. Och i paisley.. och i precis den modellen som jag tycker klär mig bäst. Bild får komma senare.. jag råkade bränna mig rätt ordentligt på min långpromenad, så jag ser ut som en polkagris.



Just som jag tog den här bilden fick jag sällskap av mannen Clemens, som gjorde mig sällskap mot monumenten, eller rättare sagt hans bostad. Han hade tagit eftermiddagen ledigt och promenerade hemåt, vilket visade sig vara intill Watergate. En man i sina bästa år minsann, som gärna passade på att guida mig på vägen, peka ut viktiga hus och tipsa om bra vägar. Han erbjöd sig även att skjutsa runt mig i sin bil under eftermiddagen så att jag verkligen hann se allt viktigt, men där gick visst gränsen för min tillit, haha.


Den här bilden tog Clemens av mig framför Watergate. Lagom snygg är jag, men fortfarande inte röd som en kräfta..

Här, förklarade Clemens, stod de och såg mellan de där två husen hur de bröt sig in. Watergateaffären dårå. Tur man hade Clemens.


Och här Kennedy Center intill Watergate. Här stod ingen och såg nått.


Stalkar Abby i NCIS. Det borde väl vara här hon bor? Eller?


Och där var det slut på "promenaddelen" av promenaden. Sen kommer monumentdelen, som är ganska monumental.

Washington


Så här bra mottagen blir man i Washington!


Och så här nöjd är man när fru Stridh kommer på besök.

Jag hade ett gäng bilder från sista dagen i Japan och från flygresan över, men tyvärr försvann de när sd-kortet pajjade just som jag klev av planet. Ingen skada skedd vad gäller kortet, för det verkar fungera nu, men allt som var på det försvann. Tur att jag lagt över alla bilder dagligen innan avresan..


Vad är det i glasen, frågar mamma. Jo, margaritas. Dvs frusen lime-drink. Det är tydligen tradition att man dricker en stor sån när man ska hälsa på Fredrik. Vissa rullar hem mer än andra.

2010-06-11

Komplett!


Sådärja. Då var min japanupplevelse komplett - en galen yogi i parken som vände utochin på sig själv.

Japanskt?!


Inte direkt vad man förväntar sig att hitta i Japan, kanske. De hade försvarets virkade filtar och blåvitrandiga lakan också. ^^

Kaffe på kaffebaren


Idag blev det kaffe på kaffebaren. Det var det japanerna kallar drip cohi, dvs han stod i ca fem minuter och lät vatten rinna genom ett handhållet filter ner i en kanna. Hemmarostat, handbryggt. Mycket gott! och mycket starkt!

2010-06-10

Big in Japan

Nanorosteri




I Japan är det si och så med kaffet. Om det finns, om det är gott, om det är prisvärt.

Ikväll, på jakt efter en bar, hittade vi den här kaffebaren istället.

Den härlige killen som ägde stället rostar sitt eget kaffe och serverar "drip cohi" i fina keramikkoppar, som står uppställda på hyllor över baren.

Men det var lite sent för kaffe, så det blev japansk whisky ikväll. Imorgon kan vi nog hinna förbi och dricka kaffe. Han ville gärna att vi kom tillbaka och smakade själva "säljpunkten".

Wtf.. Tullys?!?


Plötsligt kände jag mig som hemma på Götgatan ett ögonblick. Längt-längt.. Stockholm. Åååh...

Kiyamachi


Bara en grund kanal, men vackert stenlagd och väldigt lockande att stoppa fötterna i.

Mysig restauranggata




En promenad längs med vad jag tror är Pontocho. Bara restauranger och Karaoke-klubbar.

Och så sådana här fina damer, förstås.

The Camu River

Jag hade tidigare bara sett Camu på kartan.

Men så där jätteimponerande var den kanske inte. Max en halv meter djup och ett antal meter bred.


Dessutom så klart bebodd av de vanliga fiskarna, fast kanske inte koi, utan mer någon slags malar.

Björnar

En hel affär med bara.. björnar.


Klassiker

2010-06-09

Banketten

Banketten var faktiskt i samma rum som föreläsningarna hålls. Men det var runda bord utställda och det blev riktigt bra.


Bordsdukningen bådade gott. Många gafflar och knivar och skedar. Jag hoppades på kött och fick faktiskt också en bit. Så gott var det. Det mesta. Den "franska" gelésoppan med mjölk var kanske lite konstig. Men allt som allt var det faktiskt jätteskönt att slippa äta japanskt en kväll. Jag börjar bli lite less på det just nu. Ja, redan..


Under middagen fick vi underhållning i form av tre maiko-san, som dansade och sedan serverade honnörsborden.

Efter middagen gick vi upp en våning och tog en drink i den mysiga hotellbaren, som var lite skottsk så där.


Men det vete tusan var de fått tavlorna ifrån. KKK?



Och drinken... var världens godaste Jack & Ginger. Det var Wilkinson Ginger Ale och vad japanerna kallar "dry" till skillnad från "sweet". Den var lite stark så det känns fortfarande i munnen. Otroligt gott. Tydligen säljs den nog bara i Japan. Det borde de ändra på.

Kinkaku-ji Temple


Kinkaku-ji sägs vara Japans mest kända tempel och det tror jag nog. Tycker att jag känner igen det. Och det är det vackraste jag sett.


Det ligger i ensamt majestät vid en sjö och är helt täckt av guld.


Just idag var det dessutom soligt, så det glimrade verkligen.

Det var minst sagt välbesökt och många japanska skolbarn sprang runt och ooohade.


Jag förstår minst sagt varför. Hade gärna varit där en tidig morgon och tittat i timmar.

Som vanligt vid japanska tempel fanns det en välplacerad häger med sinne för det artistiska. Ibland tror jag att de spikat fast dem, för de står alltid perfekt för fotografering.




Bevis på att jag faktiskt var där. =)

Som vanligt även koifiskar i sjön.

Lite ornament fanns utplacerade på sånt där zenaktigt sätt.

Och uppe på höjden kunde man vända sig om och se guldtemplet en sista gång. Känns som att det var tänkt så, så att man alltid kommer längta tillbaka. Åker jag till Japan igen så ska jag se det igen. Helt sagolikt.


Det fanns även små buddhastenar med skålar som man så klart ville träffa med mynt.
Kastade säkert tio yen. Träffade inte så bra. =)



Vid utgången fanns ett mysigt café, och jag passade på att fota den här välplacerade tjejen under parasollet.