Ny bil och nästa stat

Sådär. Nu har vi ny bil. Den största skillnaden är kanske att den är silverfärgad. Och utan stenskott.

Elvis Presley Boulevard i Memphis.

Ni trodde kanske att ni skulle få se Graceland också? Jadå. Här är det. Men närmare än så kom vi inte.

Sedan for vi till Arkansas.

Hej då Memphis.

I Arkansas var det åter igen ett nytt landskap. Platt och uppodlat, mest.

Ankommer till Little Rock, Arkansas. Bill Clintons födelsestad.

Och efter att ha funderat på Little Rock, så åkte vi istället till Hot Springs. Här finns det heta källor, Nationalskog och ett nöjesfält som heter Magic Springs. Så här stannar vi två dagar och semestrar på riktigt innan vi åker norrut och endast norrut.

Besök i Lynchburg, Tennessee

Vi lämnade så småningom Nashville efter en låååång natt (o ve), men stannade kvar i Tennessee.

I Lynchburg, Tennessee finns nämligen Jack Daniel's Destillery, som är nationens äldsta registrerade (dvs moonshine räknas inte) destilleri. Och de gör all Jack Daniels och bara Jack Daniels.

Det fanns en hel del roligt bara i besökscentret, men på den egentliga rundturen fick man inte ta kort. Vi fick se allt. Mältning, destillator, mellowing (whiskyn får droppa genom flera meter kol), lagring och buteljering. På rätta ställena sade vår guide till oss att andas extra djupt för att få vår beskärda del av angels' share.

Till saken hör att den Jack Daniel's som säljs kallas Old No. 7. Varför vet ingen. Vi lyckades hamna på guidetur 7, den 7/7. Många sjuor var det, vilka tydligen alltid omger JD.

Landskapet var verkligen annorlunda från Kentucky. I Tennessee var det majs och majs och majs. Och hö. Och så mer majs. Vi förstår fortfarande inte hur naturen kan förändras så uppenbart just när man korsar statsgränserna.


Efter en hel del av det här landskapet kom vi fram till Savannah där vi tänkte stanna över natten. Men så kände vi... Nah. Och så åkte vi vidare en bit till.


Och så kom vi fram till Pickwick, vid Pickwickdammen, precis före gränsen till Mississippi.

I Pickwick mötte vi en långtradare och just då sade det PANG på vindrutan och vi fick ett stenskott som hette Åke eller Duga eller något lika rejält.

Alltså ville vi inte stanna i Pickwick heller. Det kändes för nesligt. Så vi åkte vidare. Här är början till solnedgången över det mycket blötare och djungligare Mississippi.

Men slutligen hamnade vi i Memphis, Tennessee, precis vid gränsen mot Mississippi. Hit kom vi sent, men vi fick rum på Red Roof Inn för rekordlågt pris: $50. Dvs ca 500 kronor.

Countrystaden

Nu var det dags att utforska! Vi började gå... Och efter ett bra tag så såg vi det här. Vi förstod att det höga huset som säger \_/ måste vara centrum.


Vi hade rätt! En timmes promenad och vi var där. Det låter kanske som en picnic... Men det var 38 grader och strålande, jag menar stekande, solsken. En hel del vattenpauser fick vi ta.

Vi hittade Coyote Ugly, som är en bar från en film.

De hade lite intressant inredning.

Lite downtown Nashville med en amerikansk polis, bil och en bit countrygata.

Vi var vi så klart tvungna att gå. Även om vi ju är rockers. Vi tänkte: "De har nog med Johnny Cash."

Och det hade de. Redan i biljettkassan. Sista bilden som togs av Mr. Cash.

Elvis Presleys Guldcadillac.

Förutom massor av kändisars gitarrer, kläder, bilar och smycken hade de även en gigantisk vägg med guldskivor.

Hall of Fame. Ett riktigt häftigt rum.

I mitten av rummet finns en cirkel av sten. Det står inga anvisningar om det här, men en cowboy (personal) berättade att om man står precis mitt i cirkeln och säger något, så hör man sin egen röst. WTF? tänkte vi. Det gör man väl alltid? Fast så provade vi... Och exakt precis i mitten så hör man faktiskt sin egen röst, som om den kom från högtalare, men med helt perfekt ljud. Det var helt otroligt. Och allt var akustiken i rummet.

Hank Williams III boots. Dem hade han från femton års ålder till i Januari 2008. Räkna själva. Lite metal är de allt... countrystjärnorna.

Men allting har en ände, och till slut gick vi tillbaka till hotellet. Ja... GICK. Igen.

Efter ett härligt bad i hotellpoolen tog vi taxi ner på stan.

Det här är sista bilden för kvällen. Som vi lägger upp. Resten får ni fråga om. =)

Nashville

Det är den femte juni och efter fjärde juli i Pikeville, Kentucky så körde vi till Nashville, Tennessee. Det var kanske inte meningen att köra så långt, men så kan det gå.

Sara körde en bit.


Det var en väldigt Kentuckysk väg. Klippor och väldigt mycket berg-och-dal. Med automatlådan i cruise-control fick den jobba rätt bra.


En del ganska otroliga vyer.

En hel del sådana här får man köra om, men det är inga problem. Det är sällan enfiligt allt för länge i USA.

Kentucky är Hazard-land. Det är nu ni ska hajja... "Ahaaa, Dukes of Hazard." Men vi såg vare sig Daisy eller Generalen. Däremot förmodligen alla andra. Kentucky är definitivt Redneck-country. En del ganska läskiga.

Hittade Wildcats HD-affär i London, Kentucky. Ombyggd Crossbones med annan sadel, bakskärm och styre.

Första skymten av Nashville, Tennessee.

Vi firade ankomsten till Nashville med steak och drinkar på Logans Roadhouse. Det var långt att köra och vi kom fram ganska sent, men vi hittade ett bra Hamptons Inn med pool utomhus, som vi genast utnyttjade. Hotellet låg bara en timmes gångväg från det absoluta centrum, vilket vi upptäckte dagen efter när vi utforskade Nashville.

Här var vi alltså.

Inte så långt från Kentucky, men ändå mil bort vad gäller omgivningarna.

4:e juli i Pikeville, Kentucky

Ungefär klockan fyra började firandet. Det var ganska långsamt i början, men väldigt amerikanskt. Folk hade mestadels med sig sina egna stolar eftersom publikstolarna stod i solen där det var 35 grader eller något sånt. Varmt iaf.

Vid sextiden kom stadens bikers i rad och gick för att utföra en ceremoni för stadens veteraner.


I Kentucky är det förbjudet att sälja alkohol på söndagar, men det fanns ett gäng med specialtillstånd som sålde "dyr" öl utanför stadens konserthall, lite på sidan av stadsparken där festligheterna var. Det fanns Budweiser, Bud Light och Miller Light. De kostade ca 46 kr/muggen, vilket är dyrt för USA. För oss... mer normalt.


Efter ceremonier och pang-pang gick vi tillbaka till hotellet och tog ett bad i poolen och svalkade oss. Sedan hade solen gått ned och det var skönare i luften.


Framåt nio-tio började fyverkerierna.

Som fortsatte...

... och fortsatte.

Faktum är att de höll på i tjugo-trettio minuter. Vi trodde aldrig det skulle ta slut. Ingen bryr sig nog om att rädda miljön här direkt (eller att spara pengar på fjärde juli). Faktum är att det fanns ett stånd som sålde tröjor med "Friends of Coal" och "Legalize Coal".



Men till slut tog det slut. Klockan var ungefär halv elva. Då skulle alla åka hem. Det var ytterligare en tjugo minuters köande i den lilla staden Pikeville för att komma härifrån.




Sedan gick vi hem och kröp ner i den sköna sängen. Kingsizesängen är grymt skön. Fast man kan tappa bort sig själv i den.

Imorgon ska vi söderut. Kanske ända till Nashville. Sedan funderar vi på om vi möjligen hinner ännu längre söderut innan det är dags att åka norrut. Det finns ju några fina städer som New Orleans där nere, som vore kul att besöka.